I´m not crying..

Nu är jag hemma igen, från Tyresö. Det känns konstigt och jag vet inte om det är konstigt på ett positivt sätt eller konstigt på ett negativt sätt. Det är ärligt talat lite förvirrande. Jag vet inte riktigt vad jag känner eller hur jag borde känna.
Igår ville jag bara därifrån. Det blev för mycket och jag ville nästan åka hem. Jag tog en promenad och sen var allt bra. Idag skulle vi åka in till stan vid fyra, men vi åkte tidigare och jag tyckte det var skönt.
När jag inte är där, när vi inte har någon kontakt, då vill jag ingenting hellre än att åka dit. När jag väl är där så blir det lätt för mycket. Det känns otroligt konstigt och ovant. Jag vet inte hur jag ska reagera eller hur jag ska känna. Jag vet nästan inte vad jag ska göra. Det känns ibland som att jag gör mig till, som att jag blir någon annan än den jag egentligen är. Men så är det säkert också.

Jag har i alla fall haft det bra. I fredags åt vi på kinarestaurang,  träffade farfar och sen satt vi hemma hos pappa och lyssnade musik, spelade kort och drack öl och vin.
I lördags bakade vi bröd till frukost och sen åkte vi hem till syster. Där åt vi lunch och sen gick jag och Alexander runt på stan i några timmar. Pappa hade lagat jättegod middag när vi kom hem. De andra drack massa öl och hade kul, jag hade ont i huvudet och var trött.
I dag åkte jag och Alexander in till stan vid tre och mötte upp syster och Jennifer. Sen hade jag en lång tågresa framför mig. Jag skulle byta tåg i Avesta men till min stora besvikelse säger de att resten av resan, från Avesta, består av buss! Jag satt i 45 minuter på en varm och svettig buss med en grov kvinna bredvid mig. Det var inte världens bästa.

Jag känner mig glad över det som har hänt den här helgen. Jag känner mig lycklig över att det äntligen har hänt, det som jag har väntat på och drömt om i flera år. Samtidigt känner jag mig väldigt nedstämd och ledsen. Dels för att jag har åkt därifrån, dels för att det har hänt. Det väcker så många olika känslor hos mig.
Jag har två teckningar med mig hem som ska upp på väggen. De kändes ända in i hjärtat när jag såg dem.
Jag älskar min pappa så otroligt mycket, jag kan inte ens förstå det själv.
Han är min gud, min kung. Han är nästan en legend i mina ögon.
Jag avgudar honom.
Samtidigt som jag kan känna ett sånt enormt hat mot honom ibland..

Kommentarer

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (bara för mig)

Bloggadress:

Say what's on your mind, baby!
Trackback