My piece of the world
Jag tar allting för givet. Jag är egentligen bortskämd. Jag är inte glad för eller nöjd över det jag har. Jag har en underbar familj som älskar mig, jag har ett hem och jag har enormt mycket saker. Jag har råd att köpa saker till mig själv och jag har råd att åka tåg flera gånger i månaden, bara för att hälsa på de jag bryr mig om. Jag får mat varje dag och jag har en säng att sova i. Jag har en dator som är min egen, jag har dyra saker i mitt hem. Jag åker på semester till andra länder och jag har sett och varit med om mycket i mitt liv. Jag går i skolan och jag har underbara vänner.
Jag tänker väldigt sällan på allt jag har och vilken tur jag faktiskt har som har allt detta. Trots att vi är en medelklassfamilj, om ens det - vi är i den nedre delen av medelklassen, så får jag det jag behöver och ibland lite till. Jag uppskattar inte det jag har. Jag klagar på mitt liv. Jag klagar på våran dåliga ekonomi, jag klagar på att vi aldrig har all den mat som jag vill att vi ska ha hemma, jag klagar på att jag bara har en handkontroll som fungerar till mitt xbox, jag klagar på att alla andra har fler och nyare kläder än mig, jag klagar på att min dator är dålig och att jag inte kan få en ny, jag klagar på så mycket.
Jag tycker synd om mig själv ibland, när jag mår dåligt. Jag tycker att mitt liv är det värsta som finns och jag förstår inte varför just jag ska må så dåligt som jag gör. Jag kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna ett liv fyllt och totalt ägt av depression. Jag tycker att jag borde särbehandlas och att folk ska förstå och visa respekt för att jag lider av depression. Jag tänker inte på alla som har det så mycket värre. Jag tänker inte på alla människor med cancer, som vet att de inte kommer överleva. Jag tänker inte på alla människor som har förlorat alla de älskar eller älskat. Jag tänker inte på dem som lever i krig och dem som inte har något hem. Jag tänker inte på dem som lever i fattigdom och inte har mat för dagen. Jag tänker inte på alla människor som är så sjuka att de inte kan leva. Jag tänker inte på alla människor som lider runt om i världen. Jag tänker på mig själv, och endast mig själv.
Jag avundas alla som har pengar och en perfekt familj. Men vad är egentligen en perfekt familj? Något sådant finns väl inte på riktigt? Jag avundas alla som mår bra och alla som klarar av att leva varje dag. Jag avundas alla som känner lycka och trygghet. Jag avundas alla som inte plågas varje dag och de som inte känner en enorm smärta för varje andetag och för varje steg. Jag avundas alla som kan somna på kvällarna utan att vara rädd för morgondagen och jag avundas alla som inte vaknar om nätterna med panik. Jag avundas så mycket.
Är jag en egoist för att jag vill må bra? Är jag en egoist för att jag önskar att det kunde gå en enda dag utan att jag känner panik och smärta? Är jag en egoist för att jag inte tänker på alla människor som lider i världen när jag själv mår dåligt? Är jag en egoist för att jag tycker att jag förtjänar att må bättre?
Jag önskar att jag kunde hjälpa alla människor att må bättre. Jag vill inte att människor ska lida och känna smärta. Jag vill inte att jag själv ska lida och känna smärta heller, ibland tycker jag att jag är värd mer än så.
Jag tänker väldigt sällan på allt jag har och vilken tur jag faktiskt har som har allt detta. Trots att vi är en medelklassfamilj, om ens det - vi är i den nedre delen av medelklassen, så får jag det jag behöver och ibland lite till. Jag uppskattar inte det jag har. Jag klagar på mitt liv. Jag klagar på våran dåliga ekonomi, jag klagar på att vi aldrig har all den mat som jag vill att vi ska ha hemma, jag klagar på att jag bara har en handkontroll som fungerar till mitt xbox, jag klagar på att alla andra har fler och nyare kläder än mig, jag klagar på att min dator är dålig och att jag inte kan få en ny, jag klagar på så mycket.
Jag tycker synd om mig själv ibland, när jag mår dåligt. Jag tycker att mitt liv är det värsta som finns och jag förstår inte varför just jag ska må så dåligt som jag gör. Jag kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna ett liv fyllt och totalt ägt av depression. Jag tycker att jag borde särbehandlas och att folk ska förstå och visa respekt för att jag lider av depression. Jag tänker inte på alla som har det så mycket värre. Jag tänker inte på alla människor med cancer, som vet att de inte kommer överleva. Jag tänker inte på alla människor som har förlorat alla de älskar eller älskat. Jag tänker inte på dem som lever i krig och dem som inte har något hem. Jag tänker inte på dem som lever i fattigdom och inte har mat för dagen. Jag tänker inte på alla människor som är så sjuka att de inte kan leva. Jag tänker inte på alla människor som lider runt om i världen. Jag tänker på mig själv, och endast mig själv.
Jag avundas alla som har pengar och en perfekt familj. Men vad är egentligen en perfekt familj? Något sådant finns väl inte på riktigt? Jag avundas alla som mår bra och alla som klarar av att leva varje dag. Jag avundas alla som känner lycka och trygghet. Jag avundas alla som inte plågas varje dag och de som inte känner en enorm smärta för varje andetag och för varje steg. Jag avundas alla som kan somna på kvällarna utan att vara rädd för morgondagen och jag avundas alla som inte vaknar om nätterna med panik. Jag avundas så mycket.
Är jag en egoist för att jag vill må bra? Är jag en egoist för att jag önskar att det kunde gå en enda dag utan att jag känner panik och smärta? Är jag en egoist för att jag inte tänker på alla människor som lider i världen när jag själv mår dåligt? Är jag en egoist för att jag tycker att jag förtjänar att må bättre?
Jag önskar att jag kunde hjälpa alla människor att må bättre. Jag vill inte att människor ska lida och känna smärta. Jag vill inte att jag själv ska lida och känna smärta heller, ibland tycker jag att jag är värd mer än så.
Kommentarer
Trackback