Vart tog jag vägen?

Jag saknar mig själv. Jag saknar hur jag var och vart jag var påväg. Jag kände mig själv bättre förut. Jag visste vad jag gjorde och vart det skulle leda. Nu känner jag mig mest förvirrad. Jag har inte den där tryggheten kvar, tryggheten som jag erhöll förut. Min värsta fiende och min bästa vän, är den borta? Jag har alltid önskat att det ska försvinna, att det ska försvinna ur mitt liv så att det kunde bli bra. Men nu är det borta, och jag känner mig bara ensam och förvirrad. Jag vet inte hur man ska vara när man defineras som normal, hur man ska tänka eller känna. Men nu ska jag inte dra förhastade slutsatser, det kommer säkerligen tillbaka om ungefär en månad eller så. Då kommer tryggheten tillbaka.

Men jag kommer vara lika förvirrad ändå. Jag känner ändå inte igen mig själv. Jag tror inte att det bara är det som har förändrats, det känns som att någonting mycket större har förändrats. Eller är det jag som har förändrats?

Jag saknar de kvällar och nätter när jag låg vaken och inte kunde sova för att jag tänkte på honom, dem och framför allt på besvikelsen som han har burit in i mitt liv. Jag låg i flera timmar och tänkte på min kärlek och saknad till dem och på hur mycket jag önskade(önskar) att jag var närmare och fanns där mer.

Sen började jag tänka på honom och då kom ilskan. Jag blev så otroligt arg på honom för att han har gjort det här mot oss. För att han har gjort så att det är ett så stort avstånd emellan oss och för att han har gjort dem illa, för att han en gång i tiden förstörde så mycket för dem. Och då skäms jag nästan lite. Då känns det som att det är mitt fel, mitt ansvar.. Bara för att jag var först.

Och då börjar jag tänka på allt han har gjort mot mig. Jag var 14 (tror jag?) och jag var svag. Jag visste ingenting om någonting och jag hade inte ens hört riktig musik. Han var allt. Han kom in i mitt liv och jag blev hel. Allt jag någonsin hade drömt om, allt jag någonsin hade väntat på, det fanns där. Äntligen var det där.

Men jag visste inte.. Jag visste inte att man inte skulle tro på allt. Jag visste inte att det mesta var lögn. Jag var lycklig och jag trodde på allt, även fast det kunde ha beskrivits som för bra för att vara sant. Och det var ju precis vad det var.
Jag fick reda på det ena och det andra och snart var hela historien berättad. Fast jag kunde ju förstås inte tro på allting. Han var ju allt, han var störst och bäst. Han var min gud och jag avgudade honom.

Det har gått ungefär 4 år sedan historien var berättad, och jag kan fortfarande inte acceptera det till hundra procent. Vissa stunder tycker jag så otroligt synd om honom för att han är som han är, och då anser jag att han inte kan rå för det. Andra stunder är jag så otroligt arg på honom för att han är som han är, och framför allt att han inte gör någonting åt det. Hur kan en människa bli så? Och varför går det inte att göra någonting åt det?

Jag blir fortfarande glad och besviken lika ofta som förut, men besvikelsen var betydligt mycket större förut. Då var det en stor skugga över halva mitt liv. Den delen av mitt liv där han var. Trots att jag vet hur det blir, att besvikelsen kommer bli så stor, så vill jag inte se det. Jag antar att jag tror att en dag så blir allting bra. En dag kommer han kunna hälsa på mig eller någon annan, han kommer kunna bete sig normalt och vi kommer ha en normal relation. Jag tror, hoppas och önskar det, men jag vet att det aldrig kommer hända.
Om det har tagit mig 4 år att acceptera det så pass mycket som jag har gjort nu, så tar det inte mer än 20 år innan jag kan leva med den tanken. Tanken om sanningen.

Och jag saknar mig själv. Jag vet inte vart jag har tagit vägen, men jag ska leta. Och när jag hittar mig själv, ska jag plocka upp mig själv och bli den jag egentligen är. Igen.

Kommentarer
Postat av: Teela

Om du bli medlem på denna sidan så kan du få ett presentkort på Kicks på 150 kr



http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=2392



Läs mer om det på min blogg annars :)

2008-08-09 @ 22:33:12
URL: http://www.metrobloggen.se/teela

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (bara för mig)

Bloggadress:

Say what's on your mind, baby!
Trackback