Kommentar

Du som skrev det här:
"Du är inte svag, du är stark! Klarar man av det svåra man går igenom, är man stark som inte ger upp <3"
Tack! Du gjorde verkligen min dag! Det var nog den bästa och mest underbara kommentar jag någonsin fått! Även fast du kommenterade anonymt och jag inte har någon som helst aning om vem du är.. Vilket är lite synd.

Jag behöver..

Jag behöver..

.. någon som säger att det blir bra
.. någon som håller min hand
.. någon som sitter bredvid mig
.. någon som håller om mig
.. någon som visar mig kärlek
.. alexander åström

Fly away with me tonight

Jag hatar min känsla just nu. Jag känner mig hjälplös och totalt meningslös.
Jag känner mig helt slutkörd och tom, samtidigt som jag känner en enorm smärta.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag behöver närhet. Jag behöver någon som är bredvid mig. Jag behöver någon som håller min hand.

I will die in extacy

Jag känner mig död. Likgiltig. Jag känner ingenting. Bara tomhet. Som ett stort hål. Jag är helt kraftlös. Allt jag känner att jag klarar av är att gråta. Jag känner mig ensam, äcklig, värdelös och död. Jag vill bara att någon ska bry sig, att någon ska se mig och förstå hur det känns. Jag vill att någon ska veta att jag har ont och förstå att jag inte klarar av det här. Inte en gång till. Inte ensam. Jag vill ha någon här som förstår, utan att jag behöver berätta eller förklara. Jag behöver någon som inte kräver att jag ska orka. Jag behöver någon som förstår att allt jag behöver är att veta att någon finns här. Jag vill ha någon som bara finns här och tycker om mig ändå, även fast jag känner mig död.  Allt jag behöver är någon som förstår att jag inte orkar.  Jag vill att du ska veta, jag vill att du ska se. Hur det äter upp mig, innifrån och ut. Hur jag känner att det växer och fyller hela mig. Hur jag sakta förvandlas, men åh, så snabbt, till någonting äckligt, någonting stort. Jag hatar hur det känns. Jag hatar att jag är så svag, så jävla svag. Jag hatar hur jag låter mig växa, hur jag låtar mig svälla. Jag hatar hur jag inte kan stå emot, hur mycket jag än vill.


Ibland brister allting.

Ibland brister allting på riktigt.
Ibland skriker jag.
Ibland skriker jag ända ifrån själen och min smärta kommer faktiskt ut.


My piece of the world

Jag tar allting för givet. Jag är egentligen bortskämd. Jag är inte glad för eller nöjd över det jag har. Jag har en underbar familj som älskar mig, jag har ett hem och jag har enormt mycket saker. Jag har råd att köpa saker till mig själv och jag har råd att åka tåg flera gånger i månaden, bara för att hälsa på de jag bryr mig om. Jag får mat varje dag och jag har en säng att sova i. Jag har en dator som är min egen, jag har dyra saker i mitt hem. Jag åker på semester till andra länder och jag har sett och varit med om mycket i mitt liv. Jag går i skolan och jag har underbara vänner.
Jag tänker väldigt sällan på allt jag har och vilken tur jag faktiskt har som har allt detta. Trots att vi är en medelklassfamilj, om ens det - vi är i den nedre delen av medelklassen, så får jag det jag behöver och ibland lite till. Jag uppskattar inte det jag har. Jag klagar på mitt liv. Jag klagar på våran dåliga ekonomi, jag klagar på att vi aldrig har all den mat som jag vill att vi ska ha hemma, jag klagar på att jag bara har en handkontroll som fungerar till mitt xbox, jag klagar på att alla andra har fler och nyare kläder än mig, jag klagar på att min dator är dålig och att jag inte kan få en ny, jag klagar på så mycket.

Jag tycker synd om mig själv ibland, när jag mår dåligt. Jag tycker att mitt liv är det värsta som finns och jag förstår inte varför just jag ska må så dåligt som jag gör. Jag kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna ett liv fyllt och totalt ägt av depression. Jag tycker att jag borde särbehandlas och att folk ska förstå och visa respekt för att jag lider av depression. Jag tänker inte på alla som har det så mycket värre. Jag tänker inte på alla människor med cancer, som vet att de inte kommer överleva. Jag tänker inte på alla människor som har förlorat alla de älskar eller älskat. Jag tänker inte på dem som lever i krig och dem som inte har något hem. Jag tänker inte på dem som lever i fattigdom och inte har mat för dagen. Jag tänker inte på alla människor som är så sjuka att de inte kan leva. Jag tänker inte på alla människor som lider runt om i världen. Jag tänker på mig själv, och endast mig själv.

Jag avundas alla som har pengar och en perfekt familj. Men vad är egentligen en perfekt familj? Något sådant finns väl inte på riktigt? Jag avundas alla som mår bra och alla som klarar av att leva varje dag. Jag avundas alla som känner lycka och trygghet. Jag avundas alla som inte plågas varje dag och de som inte känner en enorm smärta för varje andetag och för varje steg. Jag avundas alla som kan somna på kvällarna utan att vara rädd för morgondagen och jag avundas alla som inte vaknar om nätterna med panik. Jag avundas så mycket.  
Är jag en egoist för att jag vill må bra? Är jag en egoist för att jag önskar att det kunde gå en enda dag utan att jag känner panik och smärta? Är jag en egoist för att jag inte tänker på alla människor som lider i världen när jag själv mår dåligt? Är jag en egoist för att jag tycker att jag förtjänar att må bättre?

Jag önskar att jag kunde hjälpa alla människor att må bättre. Jag vill inte att människor ska lida och känna smärta. Jag vill inte att jag själv ska lida och känna smärta heller, ibland tycker jag att jag är värd mer än så.

I don't miss you at all

yesterday I saw the sun shinin'
and the leaves were fallin' down softly
my cold hands needed a warm, warm touch
and I was thinkin' about you

I'm just sittin' here
waiting for you
to come on home
and turn me on


No truce with the furies

The furies are at home in the mirror
it is their address
Even the clearest water
if deep enough can drown
Never think to surprise them
Your face approaching ever so friendly
is the white flag they ignore
There is no truce with the furies
A mirror's temperature is always att zero
It is ice in the veins
Its camera is an x-ray
It is a chalice held out to you
in silent communion
where gaspingly you partake of a shifting identity
never your own

Fade away

Jag får panik på mitt liv.
Godnatt

Jag vet inte vart jag är påväg.

Jag har lyssnat på ledsam musik i flera timmar nu. Jag känner mig konstig eller bekant, jag kan inte riktigt bestämma. Kanske både och? Konstigt bekant? Det slog mig hårdare än jag trodde att det skulle göra. Jag hade förberett mig på en bitchslap, med handflatan, men jag fick ett knytnävsslag. Rätt i ansiktet. Jag ligger orörlig på botten. Jag är oförmögen att röra mig. Jag har blivit tankeförlamad och handlingsförlamad. Jag har hamnat under jorden, så långt ner som det går. Jag har nått botten och jag kommer inte längre ner, jag hade inte ens kommit längre ner om jag hade försökt. Gräva går inte. Man kan inte gräva när det inte finns något mer att gräva i. Det tar stopp efter det här, det finns inget mer efter det här.

Jag försöker inte ens gräva mig upp..

Pappa

Imorgon bär det av. Älskade pappa.
Två och ett halvt år sedan.
Jag längtar.

I know that it´s a wonderful world, but I can´t feel it

Jag grät nyss.
Jag vet inte varför jag låter det påverka mig. Jag vet inte varför jag blir så känslig och tar det mycket värre än jag egentligen borde. Jag vet inte varför jag är så svag när det gäller det. Jag vet inte varför jag låter det hända.
Jag brukar se på mig själv som stark. Jag berömmer mig själv ibland, för att jag har tagit mig igenom allt som har hänt mig. Jag tycker att jag är stark som orkar gå upp varje morgon, klara av varje dag och trots allt kunna le och umgås med folk. Jag berömmer mig själv när jag klarar av att gå i skolan en hel vecka i sträck. Jag berömmer mig själv när jag klarar av att göra arbeten i skolan och när jag klarar av att få betyg. Jag berömmer mig själv när jag tar tag i saker som jag vet att jag måste göra. Jag berömmer mig själv när jag gör jobb som jag måste göra.
Trots det är jag den svagaste människan jag vet, i mina ögon. Jag faller alltid tillbaka. Jag kan klara mig i flera dagar i sträck, men sen faller jag alltid tillbaka in i mörkret. Jag får panik och ångest. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Allting går sönder, mitt liv brister. Jag blir handelsförlamad och jag önskar mig själv döden. Jag ser ingenting annat än ett slut. Jag ser ingen framtid, inget ljus.
Jag får panik av den känslan. Jag får panik över att jag inte har någon som helst kontroll över mitt liv. Jag får panik över hur lätt jag skulle kunna göra slut på allting i de stunderna.
Jag önskar att jag var stark och att jag hade kontroll över mitt liv. Jag önskar att jag kunde ha struktur, kontroll och att jag kunde känna mig nöjd. Jag vill vara nöjd med mitt liv och den jag är. Jag vill göra saker som jag tycker om. Jag vill kunna lägga min tid på mina intressen och att lära mig nya saker. Jag är trött på att ligga i min säng hela dagarna och känna mig död. Jag vill känna att jag lever oftare än jag gör!
Jag vill känna lycka och värme. Jag vill känna att jag duger och att folk tycker om mig för den jag är. Jag vill inte göra mig till för att få folks blickar eller för att bli omtyckt.
Jag vill känna att jag betyder någonting, på riktigt. Jag vill inte ha det skrivet på internet eller sms, jag vill känna det på riktigt. Jag vill inte se det skrivet, jag vill höra det eka i mitt huvud!

Vart tog jag vägen?

Jag saknar mig själv. Jag saknar hur jag var och vart jag var påväg. Jag kände mig själv bättre förut. Jag visste vad jag gjorde och vart det skulle leda. Nu känner jag mig mest förvirrad. Jag har inte den där tryggheten kvar, tryggheten som jag erhöll förut. Min värsta fiende och min bästa vän, är den borta? Jag har alltid önskat att det ska försvinna, att det ska försvinna ur mitt liv så att det kunde bli bra. Men nu är det borta, och jag känner mig bara ensam och förvirrad. Jag vet inte hur man ska vara när man defineras som normal, hur man ska tänka eller känna. Men nu ska jag inte dra förhastade slutsatser, det kommer säkerligen tillbaka om ungefär en månad eller så. Då kommer tryggheten tillbaka.

Men jag kommer vara lika förvirrad ändå. Jag känner ändå inte igen mig själv. Jag tror inte att det bara är det som har förändrats, det känns som att någonting mycket större har förändrats. Eller är det jag som har förändrats?

Jag saknar de kvällar och nätter när jag låg vaken och inte kunde sova för att jag tänkte på honom, dem och framför allt på besvikelsen som han har burit in i mitt liv. Jag låg i flera timmar och tänkte på min kärlek och saknad till dem och på hur mycket jag önskade(önskar) att jag var närmare och fanns där mer.

Sen började jag tänka på honom och då kom ilskan. Jag blev så otroligt arg på honom för att han har gjort det här mot oss. För att han har gjort så att det är ett så stort avstånd emellan oss och för att han har gjort dem illa, för att han en gång i tiden förstörde så mycket för dem. Och då skäms jag nästan lite. Då känns det som att det är mitt fel, mitt ansvar.. Bara för att jag var först.

Och då börjar jag tänka på allt han har gjort mot mig. Jag var 14 (tror jag?) och jag var svag. Jag visste ingenting om någonting och jag hade inte ens hört riktig musik. Han var allt. Han kom in i mitt liv och jag blev hel. Allt jag någonsin hade drömt om, allt jag någonsin hade väntat på, det fanns där. Äntligen var det där.

Men jag visste inte.. Jag visste inte att man inte skulle tro på allt. Jag visste inte att det mesta var lögn. Jag var lycklig och jag trodde på allt, även fast det kunde ha beskrivits som för bra för att vara sant. Och det var ju precis vad det var.
Jag fick reda på det ena och det andra och snart var hela historien berättad. Fast jag kunde ju förstås inte tro på allting. Han var ju allt, han var störst och bäst. Han var min gud och jag avgudade honom.

Det har gått ungefär 4 år sedan historien var berättad, och jag kan fortfarande inte acceptera det till hundra procent. Vissa stunder tycker jag så otroligt synd om honom för att han är som han är, och då anser jag att han inte kan rå för det. Andra stunder är jag så otroligt arg på honom för att han är som han är, och framför allt att han inte gör någonting åt det. Hur kan en människa bli så? Och varför går det inte att göra någonting åt det?

Jag blir fortfarande glad och besviken lika ofta som förut, men besvikelsen var betydligt mycket större förut. Då var det en stor skugga över halva mitt liv. Den delen av mitt liv där han var. Trots att jag vet hur det blir, att besvikelsen kommer bli så stor, så vill jag inte se det. Jag antar att jag tror att en dag så blir allting bra. En dag kommer han kunna hälsa på mig eller någon annan, han kommer kunna bete sig normalt och vi kommer ha en normal relation. Jag tror, hoppas och önskar det, men jag vet att det aldrig kommer hända.
Om det har tagit mig 4 år att acceptera det så pass mycket som jag har gjort nu, så tar det inte mer än 20 år innan jag kan leva med den tanken. Tanken om sanningen.

Och jag saknar mig själv. Jag vet inte vart jag har tagit vägen, men jag ska leta. Och när jag hittar mig själv, ska jag plocka upp mig själv och bli den jag egentligen är. Igen.

Breath life in me

Ni vet de där sena kvällarna
när man har spenderat i stort sett
hela kvällen framför datorn
och lyssnat på musik
tittat på bilder
och tänkt

Ni vet de där sena kvällarna
när man har tänkt alldeles för mycket
på folk
som man tycker om
och som man saknar

Jag hatar de kvällarna
Det är de kvällarna som äter upp mig
och det är då jag önskar
att jag slapp allting
som är så jobbigt och helvete

Det är då jag önskar
att jag
för en gångs skull
också kan få känna
någonting bra

Jag vill känna att jag lever
Jag känner att jag lever
Jag vill känna att jag tycker om att leva

Nyare inlägg