Jag vet inte vart jag är påväg.

Jag har lyssnat på ledsam musik i flera timmar nu. Jag känner mig konstig eller bekant, jag kan inte riktigt bestämma. Kanske både och? Konstigt bekant? Det slog mig hårdare än jag trodde att det skulle göra. Jag hade förberett mig på en bitchslap, med handflatan, men jag fick ett knytnävsslag. Rätt i ansiktet. Jag ligger orörlig på botten. Jag är oförmögen att röra mig. Jag har blivit tankeförlamad och handlingsförlamad. Jag har hamnat under jorden, så långt ner som det går. Jag har nått botten och jag kommer inte längre ner, jag hade inte ens kommit längre ner om jag hade försökt. Gräva går inte. Man kan inte gräva när det inte finns något mer att gräva i. Det tar stopp efter det här, det finns inget mer efter det här.

Jag försöker inte ens gräva mig upp..

Kommentarer

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (bara för mig)

Bloggadress:

Say what's on your mind, baby!
Trackback