Döda stenar kan inte tala

Det finns så mycket känslor som man inte förstår. Det finns så många stunder när man förvirrar sig själv totalt. De stunderna kan vara förvirrande i sig själva. De kan vara underbara och härliga samtidigt som de kan vara skrämmande, jobbiga och hemska. Jag vet inte vad jag ska göra med de stunderna. Fast det kanske är så att man behöver de stunderna för att överleva. Man kanske behöver dem för att kunna fortsätta. Fast det finns ju trots allt en risk att de förstör allting.
.. Eller så är det bara jag som är så enormt svag.
Jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att jag förvirrar mig själv mer än någon annan.

---

Hon vägrar att ge sig, tunn som en silverblick
letar mellanrum, träder in, ordnar plats för
tält och horisonter. Hon föser ihop mjukt gräs,
viskar det ett namn. Trär av tvivlet sin betydelse.

Hon säger att träden bågnar att man kan ta av sig skorna
att det blir lättare att klättra då.

Ibland klär hon ut sig till något fult, som för att bli trodd,
få behålla sina kompisar. Först då, i en inåtböjd trötthet
ger de sig plats, kommer helt nära
och håller med.

Kommentarer

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (bara för mig)

Bloggadress:

Say what's on your mind, baby!
Trackback